Sprungit en del

De senaste tre dagarna har gett 7 km, 10 km och 16 km. Idag blir det lugnt, kanske 7 km för att skaka av benen bara. Men det är tunga ben. Jämfört med Maj då det fanns en tendens till toppform är jag långt ifrån. Det finns en del att göra med andra ord. Två veckors sjukdom har tagit hårdare än jag trott.

Barnen har sovit OK. Killen kräks mer än tjejen. Tur att svärmor sponsrar med tvätt.

Förra veckan köpte jag ett halvt lamm av en kollega på jobbet. 10 kg kött. Igår åt vi upp ett bakben med tillhörande stek. Jävlar vad gott.

Dagens normala

Uppstigning 04.53. Normal morgon med andra ord. För tre år sedan gick jag upp och sprang vid den här tiden, nu går det knappt att ta sig upp ur sängen. 

Passade barn i en timme medan fästmön sprang. En del skrik men ganska lugnt. Det jobbiga i sig är inte skriket, som jag envetet har fått träna bort ångesten ifrån, då det handlar om barnets sätt att kommunicera. Det jobbiga är när båda skriker och man har en i famnen. Hur fan får man upp den andre som dessutom sprattlar och böjer sig som en banan?! Efter en timme kom dock räddningen i form av fästmön, men då hade barnen lugnat sig såklart...

Löpning imorgon är det tänkt. Får se hur långt och när.

Klippte mig idag också. Gå själv till och från frisören samt sitta 40 min i en stol och prata är själslig vila.

Antal bajsblöjor : 1 (nästan två då blöjan var överfylld efter 5 dagars laddning)

Antal övriga blöjor: 8-9

Antal kräkningar: över 10. Två handdukar obrukbara efter en ansenlig mängd mjölkkräk.

Höjdpunkten: en varm, mjuk och nyvaken dotter i famnen som nu 22.00 somnat i soffan på en amningskudde. Far-och-dotter-tid. Vackert!

Svärföräldrar

Svärföräldrar är extremt bra att ha. Speciellt de man inte ser så ofta. Tar gärna hand om barnen lite extra. Nackdelen är bilåkande. 4 timmar i bil med två tremånaders bebisar är precis lika kul som det låter. Nu gick det ioförsig bra, men de kommer ur rytm och resten av dagen blir svår.

Annars är det skönt att åka bil. Sippa termoskaffe, lyssna på musik och ha en viktig uppgift. Så när egentid och vila man kan komma.

För övrigt: Egentid är överskattat. Bättre lägga tiden på barnen. Lätt!!

Fortfarande sjuk. Antalet löpta meter vecka 42: 0.

Det som lyser upp höstmörkret löpnigsmässigt är träningsgruppens SM-brons i terräng i lagklassen.

Kräks vid middagsbordet

... Är inget nytt eller konstigt. Då menar jag självklart den ene av våra två barn, inte mig eller fästmön, som mycket hellre bevarar maten i magen än kastar upp den.

Ingen träning idag. Fortfarande sjuk, lite trött och ont i halsen.

För övrigt mötte vi en mamma med två väninnor samt en stor barnvagn. Med tre i. Det satte lite perspektiv på vardagen. Samt att få leenden av båda barnen. Vad är lite sömn, kräkshanddukar och blöjor egentligen?

Start

I en tid då fler och fler vänner gifter sig, skaffar barn, köper lägenhet, får heltidsjobb är jag inte annorlunda. Eller kanske lite mer, då jag i Juli fick tvillingar istället för bara ett barn, och strax därefter även jobb livet ut.

Först några fakta om mig:

April 2011 då förra bloggen skapades:

* Var 23 år gammal
* Student på GIH
* Flickvän sen två år tillbaka
* Spontanttränade
* Ung och naiv

Situationen nu:

*26 år gammal
*Heltidsarbetande
*Fästmö och framtida fru om ett år
*Har försökt träna löpning seriöst i två år
*Friidrottstränare
*Mer realistisk

Sen kommer några Livsfakta:
Första året som pappa blir man sämre tränad. Check. Har haft virussjukdom, förkylningar och tidsbrist som gjort att träningen blivit lidande jämfört för ett år sedan. Förutsättningarna, som kommer i ett senare inlägg, är dock OK.

Perioden innan man blir pappa är turbulent och spännande ångestladdad. Check. Kanske det kan hjälpa någon framtida pappa med bloggen här med beskrivningar hur det är nu?

Första tiden som pappa handlar om tid och en känsla av att inte räcka till, blöjor, kräks men mycket kärlek. Check. Är expert på att försöka få tiden räcka till, på att byta blöjor i sömnen samt barnkräks. Kärleken kommer på köpet.

Vad är då tanken med bloggen? Att på något sätt dokumentera livet som jag lever dagligen och se att det går att komma framåt i livet med barn.